Vad gör man när en vän som betytt så mycket bara lämnar en.. Jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska hantera det... Min hjärna är blockad, jag vet knappt vad jag ska göra. Eller jo, jag har massor att göra men motivationen för att få dem gjorda finns inte. Jag trodde den vänskapen var stark, en vänskap som skulle hålla. Det har känts så sen vi började umgås. Men nu blev det för mycket antar jag. och jag ångrar så jävla mycket att jag lät dig veta allt. Jag skulle bara hållt vissa saker för mig själv nu på slutet. Men det hade väl bara dragit ut på allt antar jag. 
Jag inser nu, när tårarna inte slutar rinna att det är över och det kommer aldrig bli det samma igen. Och folk frågar varför jag har svårt att prata? Skulle gissa på att det beror på att jag har öppnat mig för lätt för folk och sen slutat så här.. Det värsta är att jag känner inte för att öppna och prata med någon alls just nu. Hur mycket jag än vill. Inser nu vilka som är ens sanna vänner iaf, vilka man kan lita på. Sen att minnen från vår vänskap finns på alla ställen jag är på gör inte saken bättre. Jag vill bara bort, bort til en plats som du inte existerar på. Men vart finns den? Jag hittar inte dit. Du var med mig överallt.. Men varför? Varför ansträngde du dig för att finnas där så mycket och så länge om du nu bara ska slänga bort det? Jag förstår inte.. Och du vill inte svara på det. Du vill inte ens svara på frågorna för att försöka göra det enklare för mig. Hur menar du att jag bara ska kunna släppa allt och gå vidare? 
Sista helgen du var upp så kändes det som om allt var på väg att bli som vanligt igen efter all jävla kaos som var för några månader sen. Helgen efter var jag ner till er, kvällen och morgonen kändes som gammalt. Men vad hände sen? Varför fanns ingen förvarning? Varför hände allt så hastigt? Vad hände egentligen? 
Jag velar fram och tillbaka om hur jag ska göra. Om jag ska släppa dig helt. Jag vet inte om jag klarar hantera det här på det sättet du vill. Jag vet inte. Sitta här ensam, höra om allt kul du gör med resten av mina vänner. Men du vill knappt träffa mig. Hur menar du att jag ska kunna ta det? Varför vill du ens börja om på nytt om allt har känts så jävla falskt för dig? Hur ska jag få alla frågor besvarade för att få ordning på huvudet? 
Flera gånger har du talat om hur mycket vår vänskap betyder för dig. Allt du sagt är alltså falskt? ALLT? 
Du säger att du inte vill förlora mig, men hur ska jag veta att det är sanningen då? Jag vet just nu inte om något du sagt är sant eftersom allt enligt dig har vart falskt.. Hur ska jag då veta vilket som betyder något på riktigt? 
Än har jag inte lyckats spärra huvud och hjärta från vänskapen med dig. Men är det så här det ska bli så kanske det är det bästa ändå...