Igår natt hade jag en dröm som en del av mig faktiskt vill ska betyda det jag tror den gör..
I Drömmen: Jag låg och sov men vaknade av att Spökis satt bredvid mig i sängen. Han tittade på mig med en blick som om han ville berätta något. Strax därpå så hugger det till i ryggen på mig, och smärtan är outhärdlig, jag kunde inte vara stilla i samma läge för länge för de gjorde så ont. Spökis tittade på mig en sista gång sen försvann både smärtan och Spökis. Och allt var precis som om de aldrig varit där.

En del av mig vill verkligen att detta var hans sätt att tala om för mig att jag gjorde rätt. Att han verkligen hade ont och att det var bäst för honom så här... Och jag tror faktiskt på att det kan vara så att han verkligen ´kom till mig i drömmen. För när Pepsi dog så var han också hit och berättade att om han inte fick vara hemma så vill ehan hellre kunna vara där på andra sidan  och ändå hålla koll på oss... Jag vet inte om det kan vara mitt undermedvetna som gör de här drömmarna för att jag ska må bättre men de får mig att tänka om. Att det var nog det bästa för dem iallafall! Det gör det lättare för mig att gå vidare. Visst gör de ont fortafarande att de inte finns här men det blir enklare av att få bekräftat att man gjorde rätt..

Kvällen de 12/1-10
Gurra och Madiison kom inrusande till rummet där jag och hundarna just hade lagt oss för att sova. Gurra talade om att jag hade telefon. Jag blev helt paff, vem skull eringa honom för att få tag på mig liksom, varför inte ringa mig? När han talade om att det var Jennifer och Mathias så stannade mitt hjärta! Hjärnan  bara skrek: Nu är han död! Men när jag väl lyssnade på Mathias så fick jag reda på att Spökis inte var död men att något var fel på honom. Mathias förklarade hur han gjorde osv. Jag fick Gurra och Madiison att följa med mig dit.. När jag lagt på telefonen så kollade jag min och visst hade de ringt dit också. Jennifer hade även skickat ett sms men jag hade på ljudlös.... Baksidan med ljudlös tele när man sover alltså...

Smset: Är du vaken? Jag tror inte att Spökis mår så bra. Han lägger ner sig hela tiden med bakbenen bakåt åt sidan på något vis. Som om han inte orkar att sitta upp. Har aldrig sett honom göra så förut. Har han gjort så hemma någongång? <3

Det som slog mig var att han bara hade lite magknip vilket han hade haft någon gång när han inte ätit hö som han ska. Men det stämde inte riktigt med beskrivningen. Det var därför jag åkte dit den kvällen, hade beskrivningen varit mera som magknipen så hade jag inte åkt och det hade jag fått ångra!! Men jag kom dit och han verkade bli glad och pigg när jag kom in enligt mathias och Jennifer. Men han mådde garanterat inte bra det såg jag på honom. Men vi satt nog i en timme och diskuterade hur och vad vi skull egöra. Till slut så ringde jag hem, då va kl runt halv 2 om jag minns rätt, Jennifer och mathias hade ringt mig vid 10 över 12.. Med dem hemma kom jag iallfall fram till att han inte mådde bra och eftersom att han var nästan 10år så var det nog lindrigaste för honom att få somna in. Men när jag lagt på så var han MYCKET piggare så vi bestämde oss för att avvakta och jag sov kvar på soffan hos Jennifer och Mathias medan Gurra och Madiison åkte hem.. Jag sov inte så mycket den natten, låg mest och kollade på Spökis... Men till slut, efter att Mathias jobbklocka ringt vid 20 över 6 tror jag? Så lyckades jag somna en stund. Och vaknade av att Jennifer klev upp vid halv 10. Sen satt vi vid buren och bara kollade på honom och åt frukost. Men efter att jag konstaterat att han mådde sämre igen och varken hade ätit eller druckit under natten så ringde jag hem och kollade om någon kunde hämta oss. Pappa som hade jour fick Jim till att hämta mig. Och gissa om det kändes bra att få ta med sig honom hem en sista gång innan han skulle somna in... När jag kom hem så tog jag in honom. Där mamma tog honom en stund, sen tyckte pappa att det var dags för han skull ejobba senare. Då tog jag ett riktigt farväl. Han är nog det ända djuret jag kunnat gjort det med och det kändes bra. Men när pappa tog transportburen och gick då  bröt jag ihop totalt....
(det här va riktigt jobbigt att skriva om, jag känner tårarna bränner.. Men det känns samtidigt riktigt bra att berätta) Runt halv 1 13/1-10 drog han sitt sista andetag. Det var fint väder ute iallafall, lite kallt kanske men de var sol... Just nu befinner sig hans kropp på ett ställe som jag helst inte tänker på men till våren ska han få en fin begravning...Då kommer allt att kännas så mycket bättre... R.I.P Spökis<3