*27 Maj 2000- 13 Januari 2010*

Har fortfarande inte fattat att det har hänt:/

Allt började igår. Jag var i Karlstad för att hålla Madiison sällskap när hon var hundvakt. När vi hade lagt oss så kommer Gurra och Madde in till rummet där jag sov och sa att jag hade tele. Jag frågade vem och de svarade Jennifer och Mathias... Jag kände hjärtat göra ett uppehåll för att sedan slå som fan... Lixom varför skulle de ring mig mitt i natten om de inte var något fel med Spökis. Och visst hade jag så jävla rätt... Han mådde pyton, bara låg och sakade.. Jag bad Gurra att köra dit mig. Och det är han en ÄNGEL för att han gjorde. Var där vid 1 Spökis var faktiskt lite piggare när jag kom fram. Men jag ringde och pratade med pappa. Men jag kommer inte ihåg vad vi sa. När jag lagt på så såg Spökis ännu lite piggare ut så jag fick sova på soffan hos Jennifer och Mathias inatt för att kunna vara kvar hos honom. Gurra och Madiison åkte hem till Karlstad igen. Jag sov inget vidare inatt, för jag vaknade varje gång Spökis rörde på sig, vilket han gjorde allt oftare ju tidigare det blev på morgonen. Men iallfall så vid halv 10 tror jag kl var så gick jag ock Jennifer upp. Och då verkade han sämre igen. Så då ringde jag pappa för att be mig hämta oss(mig och Spökis) Jag villeatt han skull efå somna in där han verkligen hörde hemma. Men eftersom att pappa hade jour så fick Jim hämta. När vi kom hem så tog jag in Spökis för att mamma och pappa skulle få se honom. Mamma satt med honom i knäet en stund innan pappa sa att de nog var dags. Då tog jag honom... Stod bara där med honom i famnen... Men efter en stund så kände jag att jag var tvungen att ta farväl och lämna honom till pappa. Som åkte iväg.... Jag vet var han är tills vi kan begrava honom till sommaren... Och jag kommer inte närma mig den platsen förrän han ska grävas ner till sommaren.

Jag kan inte fatta att det är sant. Jag kommer inte få se honom levande igen... Det går inte in i huvve på mig. Han har ju funnits där sen jag fyllde 10!! Oh nu finns ännu ett hål i mitt hjärta som ingenting kan fylla.. De måste likna en hushållsost snart så många hål som lämnats där under mina 19år...

Det var ju Spökis jag hade när Pepsi fick flytta. Han fanns där. Men nu finns han inte kvar.

Jag kommer ihåg när Molle(hamiltonstövare) och Spökis brukade vara lösa tillsammans. När de brukade slicka på varann genom gallret i buren. Jag minns hur Spökis lärde sig att skrämma vår Schäfertik, Lindy, genom att stampa i burgolvet när hon närmade sig efter att vi ropat på henne. Hon vände på en gång och sprang åt andra hållet. Och Spökis såg ut som om han vunnit jordens viktigaste tävling ungefär... Jag minns när Pepsi kom in i huset som lite bebis, och hoppade upp på buren och "metade" kanin och Spökis bara låg där och tittade på honom som om han var dum i huvudet. Han var så smart min bebis, han var lös på tomten när vi hade koll på honom och han höll sig alltid i närheten. Jag minns även en gång när vi skulle ut med husvagnen och Spökis var lös på altanen för där kunde han ju inte ta sig ut. TRODDE VI!! Men efter ett tag så mötte mamma honom i grusgången på framsidan där han snällt lät sig fångas in. Han hade alltså gått runt huset för att låta sig fångas på framsidan. Han älskade att sola. Ja, de finns många minnen. Och de finns bara bra minnen med honom. Han gjorde aldrig någon någonting. Han har ALDRIG bitit någon de skulle aldrig ha fallit honom in lixom.. Han älskade uppmärksamhet, att få vara i centrum var hans kall.

Han hade det jätte bra på slutet när Jennifer och Mathias tog honom åt mig för att jag inte kunde ha honom inne längre och det var för kallt för honom ute. Tack så jätte mycket ännu en gång. Vet inte vad jag hade gjort utan er..

Nej, nu måste jag försöka samla ihop mig för jag har en sak kvar att göra som kommer bli så jävla svårt.. Jag ska tömma hans bur för sista gången och jag ska inte fylla på den med rent spån och hö igen. Den ska ställas undan. DE ´kommer bli tufft.

Jag borde försöka tänka på glada minnen med dig men nu kan jag inte det. Det finns inget bra med det som hände. Ha det bra nu älskade kanin R.I.P<3<3

^^


Kommentarer
Postat av: Mixzi

Fy fan för att du fick gå igenom samma sak bara 12 dagar efter att jag förlorade Ludde.. Året börjar allt annat än bra =( =( =(

2010-01-13 @ 18:01:16
Postat av: Mixzi

Ja, eller om man ska räkna det som 13 dagar - inte vet jag. Det känns oviktigt just nu..

2010-01-13 @ 18:03:02
Postat av: Marika^^

Jag säger de samma. Det här året kan bara försvinna fortast möjligt för en sämre start hade fan inte gått att få... :(

12 eller 13 dagar.. Jag orkar inte bry mig om de alls. De gick så jävla fort alltihop. Kan inte förstå de. Sen så känns de som många tänker: Men va fan de va ju bara en kanin!!

Som om de spelar någon roll... Fick han när jag va nio snart hade jag haft han i 10år!! :/

2010-01-13 @ 18:23:56
Postat av: Marika^^

Dessutom så älskar man väl alla sina djur lika mycket?? Vare sig de är en kanin eller hund? :(

2010-01-13 @ 18:25:18
Postat av: Sanna

</3



Men han hade ett bra liv marika, det är det som är som är viktigast

2010-01-13 @ 22:13:08
URL: http://woodlooksjustkidding.blogg.se/
Postat av: Marika^^

Ja de är väl de Sanna..

2010-01-14 @ 11:23:39
Postat av: Mixzi

Jo, jag brukar me irritera mej på att folk ofta säger att de bara är ett tråkigt burdjur å att man kan köpa ett nytt för typ 200 kr..

Men nu är det inte vi ska tänka på - han var liksom Ludde gammal och vi visste att dagen D snart skulle komma, det gör inte sorgen mindre, men jag tycker att det lättare att accepetera att det har hänt om man tänker så.. Det blev mindre lidande för honom när det gick fort..

RIP Spökis

2010-01-14 @ 12:34:03
Postat av: Marika^^

Du har rätt Mixzi. Men jag har konstaterat att de är väldigt svårt att släppa honom. Lixom Molle som man varit beredd så länge skulle bort, då gick de så lätt sen att släppa taget. Men Spökis de var så väldigt hastigt allt hände. Men det var hans mage som krånglade har vi konstaterat för han varken bajsade eller kissade den där natten jag var med honom. Och jag är så jävla glad att jag åkte dit och var med honom de sista timmarna. Och att han fick komma hem och dö var ett ännu större plus. De hade nog varit sämre för mig om han bara hade somnat in hos Jennifer och Mathias. Då hade jag nog inte kunnat förlåta mig själv för att jag typ aldrig var dit och hälsade på... Men nu är det bara att försöka släppa taget. men innan så är det en sak som ska göras. Att göra rent buren kommer inte bli roligt...

2010-01-14 @ 16:10:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0