Jag har nyss läst Jennifers blogg, hon och Mathias har skaffat katt ^^ Ritkigt kul för dem: ) Och Jennifer är ju tokig i katter så de var inte mer än rätt att hon fick en egen: )

Men när jag satt och läste det hon skrivit så kom den där enorma saknaden och sorgen tillbaka som jag har sluppit i några veckor nu.. Spökis... Han bor verkligen inte där längre.. Han är borta, han är hemma men ändå så väldigt långt borta.. Och jag kan inte fatta det på ett sätt, men ändå så känner jag sorgen när jag tänker på att han inte är där längre och tårarna kommer snabbare än kvickt.. Det är så jobbigt.. Tiden läker sår sägs det.. Men jag tror inte på det, jag tror bara att man får andra saker att göra så att man glömmer allt sorgligt. Jag menar, om jag börjar tänka på att någon av de "förlorade" är borta. Så kommer samma känsla tillbaka som jag hade samma dag som de försvann. Och jag minns dagarna i detalj. Jag skulle kunna berätta för er om dagen på Lindy, Pepsi, Molle, Spökis ja till och med Daisy försvann ut ur mitt liv för evigt.

Daisy henne tog vi bort när jag gick i lekis. Men jag minns så väl att vi ätit middag, pappa tog Daisy med sig ut i bilen, jag ville med men fick inte. Han skulle hälsa på någon sa han. När han kom hem så kom jag ut från mina kusiner och frågade vart Daisy var men han svarade inte, tittade inte ens på mig. Han gick raka vägen in.. Och när jag kom in så satt han och mamma på deras säng båda två och grät. Daisy var borta. Och jag hann inte ens säga hejdå...

Lindy försvann också väldigt hastigt ur våra liv. Det var vinter och vi hade besök från Stockholm, Peter och Madde. Kvällen innan var jag och Madde ute och lekte med Lindy i snön, hon älskade att busa i snö! Hon var hur glad som helst, sprang runt och fångade våra snöbollar. Men.. Morgonen efter ville hon inte röra sig. Hon låg i köket när vi åt frukost men gick sedan och lade sig i tvättstugan där hon trivdes som bäst eftersom det var svalt. De fick tid hos veterinären. Jag ångrar så att jag inte var med, men jag var ju hemma hos Madde och Peter... Molle var inte sig själv den dagen, han pep och kunde inte slappna av. Så jag visste nog långt inom mig att hon inte skulle vara med hem igen. Men hon hade ju vart så glad och pigg dagen innan..
Hon var inte med hem den dagen...

Pepsi fick flytta när Johan blev allergisk. Och jag kan säga att se ett älskat djur flytta för att aldrig mer komma em gör nästan mer ont än att de fösvinner ur livet. Att veta att någon annan får ha hand om min älskade katt var smärtsamt. Men jag fick ju tänka positivt. När han var mer hemma dit han flyttade så skulle jag ju få hälsa på. Men jag hann aldrig det. De tog bort min katt. Han vart tydligen väldigt elak och anföll dem och sånt. Och de hade tydligen pratat med en "djurpratare" och enligt henne så längtade han hem. Så det kanske var en välgärning att han fick gå vidare om han inte fick vara hos dem han ville.. Men det känns så overkligt att han verkligen inte är kvar hos dem det är svårt att förstå...

Molle var man beredd på att han skulle få gå vidare. Det blev liksom stegvis värre alltihopa med honom. Vilket kanske inte var så bra för djuret men bättre för oss. Men han hade gnistan in i de sista. Älskade vovve, snällare hund får man leta efter. Jag hae praktik på Arken zoo i Karlstad när det var dags för Molle bubben.. Så jag kunde inte följa med. Men vi hade tagit farväl innan jag åkte hemifrån. Visst var det jobbigt den natten men det vart en lättnad för alla att det äntligen var över. Att han slapp kämpa mera tog över istället för sorgen. Så med Molle var allt på något sätt mycket lättare. Kan inte riktigt förklara.. Men jag verkligen vet att han har det bättre nu än han hade det på slutet hos oss...

Spökis försvann väldigt plötsligt även om man egentligen borde ha varit förberedd i flera år så kom allt som en chock.. Jag levde väl på hoppet i veterinärens ord. Att han var pigg och frisk och skulle klara iallafall något år till om du fick tillbringa vintern inne. Och tack vare Jennifer och MAthias så fick jag chansen att ge dig chansen till ett till år. Annars hade jag nog låtit dig gå redan i höstas. För att slippa riskera att du skulle få en lunginflammation till. Jag är på ett sätt väldigt glad över att min gamla barndomsvän fick ett hastigt slut utan något vidare lidande. Visst hade du ont sista natten men jag kunde inte göra det mindre plågsamt för dig. Jag ordnade det så snabbt jag bara kunde. Jag hade dig i nästan 10år! Älskade kanin. Jag hade dig när Lindy, Molle och Pepsi försvann och du var en tröst.

R.I.P allihopa så syns vi senare<3

Någon som kommer bli åt helvet tuff att släppa den dagen det är dags är Allito. Det om något kommer bli tufft. Men vi har många år kvar än, hoppas jag iallafall <3
Nu är det nog dags att sluta skriva för jag ser snart inte vad jag skriver!

Natti allihopa:)